En av de mest kända svenska forskarna inom idrottsvetenskap; Bengt Saltin, uttalar sig i senaste numret av Svensk Idrott så bra om hur viktigt det är att ta hänsyn till att den forskning som görs nästan alltid sker på männens villkor. Maximal muskeltillväxt, konditionsträning, rörlighet, kost och så vidare bygger på mannen som norm och alla “bevis” som läggs fram är anpassade för män som både forskningsobjekt och mottagare av studien. Detta syns extra tydligt om man letar efter forskning på träning under/efter graviditet, foglossning, träning och amning, bäckenbottenbesvär och andra typiskt kvinnliga områden. Där finns i princip ingen forskning utan mest generella rekommendationer.
När ska kvinnor och våra kroppar vara lika mycket värda i den idrottsvetenskapliga forskningen?
Tack Clara för tipset!