Hans High Chaparral-recension

I skarven mellan 60- och 70-tal gick den amerikanska vilda western-serien “The High Chaparral” på svensk TV. Serien var omåttligt populär i både USA och Sverige, precis som “Familjen Macahan” blev exakt tio år senare, och hjältar som Big John, Billy Blue och Manolito blev spännande household names i skinnbyxor i det svenska folkhemmet. Otaliga grabbar (och deras pappor!) satt klistrade framför rutan och fick sig cowboyromantik på bästa sändningstid och sedan bar det raka vägen ned till den lokala leksaksbutiken där hölster, knallpulverpistoler och indianyxor av gummi inhandlades för sparade veckopengar innan äventyret fortsatte uppe i närmsta skogsdunge eller på garageuppfarten i det nybyggda miljonprogrammet eller villaidyllen. En härlig och begriplig kontrast till den dramatik som utspelades på riktigt, i den verkliga världen vid samma tidpunkt. Big Johns revolverduell utanför saloonen var mysigare än både napalmbombningar och kårhusockupation.
Den här ganska otidsenliga nostalgin finns kvar än i denna dag strax utanför Värnamo i Småland. Precis som då det begav sig på TV-seriens tid så skänker attraktionsparken High Chaparral en stunds verklighetsflykt i en rörig tid, där varken guldvaskning, tågrån, diligenser, ädla sheriffer, ponnyridning, whiskeydrickande cowboys eller exotiska indianer saknas. Det här är Astrid Lindgrens Värld i pangpang-tappning. Hela parken High Chaparral är en enda stor kuliss där inhyrda skådisar agerar konduktörer på ångloksturen, onda gangstrar eller kringvandrande försäljare av mirakelmedicin. Om man sänker garden långt, långt ned och tillåter sig att le åt det absurda i ett otidsenligt låtsas-vilda western mitt i Småland kan man se en imponerade detaljrikedom och ett myller av aktiviteter. Inte ens pinnbrödsgrillning hos indianer, riktiga bisonoxar eller ångbåtsfärd med hjulångare saknas. Är man hungrig kan man köpa korv och mos i en restaurang som klätt ut sig till saloon. Vill man ha texmex hittar man givetvis det i “Old Mexico”, där Zorro givetvis dyker upp i en fajt på torget. Pappor som vill ha starka saker kan till och med hitta tequila-barer. För det är pappor och deras söner som är målgruppen. I områdets talrika souvenirbutiker kan de köpa knallpistoler, hattar, hölster, låtsas-bowieknivar, ponchos, sheriffstjärnor och annat (inklusive one-piece i juniorstorlekar med High Chaparral-tryck). Och DET gör de! Alla barn går omkring och skjuter på allt och alla. Vi såg sjuåringar som sätter pistolen mot huvudet på områdets hästar och fyrar av och som skjuter vilt på varandra, sina familjer och vilt främmande människor. Våra barn som aldrig ägt en pistol gjorde stora ögon – och vi med. Men mest förvånade blev vi kanske över att så oerhört många vuxna (män) på fullt allvar klätt ut sig i cowboykläder och går omkring med knallpulverpistoler. I hölster. Obegripligt.
Men om man som sagt sänker garden och har överseende med att allt är på låtsas i en kulissvärld så är det en kul stund för barn, kanske främst för killar i åldern 6 – 12. Den ambitiösa westernshowen var spännande och dramatisk för de små, där pyroteknik, riktiga hästar, musik och halsbrytande stunts lockade fram både skratt och nagelbitande.
Vi med lite mindre barn har inte så mycket att hämta på High Chaparral. Våra grabbar vet ju inte ens vad cowboys och indianer är – eller vapen. Så vi gillade nog turen med ångloket mest. Även där förvandlades det hela till en teater där besökarna integrerades i skådespelet. Bra och kul. Stilpoäng delar vi också ut till blixtsnabb service på texmex-restaurangen och till westernshowen. Stora minus till det eviga skjutandet, bristen på själ och hjärta och till det kulissplastiga.
Det finns absolut inget som är snyggt, modernt, själfullt, coolt eller rätt med High Chaparral. Det finns inte en enda hipsterfamilj så långt ögat når. Men det finns en stunds verklighetsflykt, och det kan man väl kanske unna sig då och då. Om man bara har garden nere, som sagt och förmår bli barn på nytt. Pang! Pang!