Om att nöta och vänja benen

Jag jagar kilometer inför Lidingöloppet i slutet av månaden och prioriterar löpträningen högst just nu. Annars så springer jag bara i princip de dagarna barnen är sjuka och vi är hemma. Mina barn har aldrig sovit i säng dagtid utan bara i vagn, på gott och ont. Det gör i alla fall att jag då ofta slår två flugor i en smäll och löptränar samtidigt som framförallt Baxter ska sova. När jag nu för första gången ska springa en längre distans på lopp, 30 kilometer så är jag mån om att vänja benen vid att springa just långt. Att springa högintensiva intervaller på löpbandet gör att man får bra kondition men det ger inte automatiskt en löparuthållig kropp.
Jag har svårt att planera min träning i veckoschemat då det alltför ofta blir förändringar; Hans fastnar på en flygplats, en kollega blir sjuk och jag får hoppa in och vicka eller det vanligaste; att barnen blir sjuka. Istället för att maniskt följa ett schema och bli besviken när träningen inte får plats så tar jag istället chansen till träning när tillfället ges.
Efter jobbet kom delar av min famil hem till oss och vi åt middag, tårta och bullar ute på terassen. Lagom till att Hans kom från Arlanda vinkade vi Hejdå och Hans fick det varma välkomnandet att natta barnen, Baxter först som var supertrött och sedan Sixten. Jag var så nära att lägga mig på soffan och kolla Facebook när jag kom på mig själv att undra varför jag inte skulle träna? Det är så lätt att i min profession lägga upp träningsscheman men vara hemmablind i sina egna träningsmöjligheter. På med löpskorna med andra ord!
Jag siktade på 12 kilometer, som är en lång distans i min värld men redan efter 8-9 kände jag att benen orkar mer. Jag la till 2 kilometer i taget, Södermalm är bra löpområde på så sätt och plötsligt hade jag sprungit 18,5 km i 5:30 tempo. Jag är inte andfådd när jag springer, pulsen ligger på låga 168-170 (jämfört med 183 på Tjejmilen) men det som känns är knäna. Det är mycket asfalt och jag är inte van vid så här långa sträckor men jag skulle absolut kunnat springa 10 km till, upp till 30 km i samma tempo så 2:45 på Lidingöloppet känns inom räckhåll.

Långt löppass kräver antishaketajts från Röhnisch som håller rumpan på plats och kvällslöpning är lite kyligare så en funktionströja från Kari Traa var perfekt. Jag mäter puls och kaloriförbrukning med Suunto Quest, Runkeepers mätning kan man inte lita på