Om att vara träningsfeminist
Efter mitt pass och min föreläsning i Jokkmokk är jag nu incheckad och nerbäddad på hotell i Luleå. Det har varit en väldigt rolig intensiv dag på träningskonventet Power-lördag, tänk vad häftigt att en kommun anordnar ett stor träningsdag som vem som helst får komma på och det dessutom är gratis. Superhäftigt! Mer sånt runt om i Sverige röstar jag för!
Hans skickade idag några bilder från tidningen iForm som jag är med i, jag hade inte sett de tidigare. Det är en lång intervju i tidningen som handlar om min syn på träning, hur jag jobbar med andra människor och en del om min människosyn. Jag har fått helt fantastisk feedback och respons på artikeln från människor vilket jag tycker känns jätteroligt. I min egen blogg och mina andra kanaler styr jag ju helt själv vad jag vill lyfta fram om mig själv så det är intressant att läsa hur någon annan ser mig och tolkar mina svar. Det kanske ni också tycker?
Något som fastnat hos de som läst tidningen är uttrycket Träningsfeminist och vad jag lägger i begreppet. För mig betyder Träningsfeminism att jag vill kliva ur normativa system där bland annat män förväntas träna på ett sätt och kvinnor på ett annat sätt, inte för att de vill det eller behöver det utan för att de förväntas göra det, utifrån sitt kön. Jag tycker också att det är viktigt att lyfta fram vilka syften, mål och drivkrafter vi har till träning. Den gamla synen där män ska träna för att bli större och kvinnor för att bli mindre känns så förlegad. Istället tycker jag att vi ska lyfta fram varje individs inre glöd och engagemang till träning. Vi ska känna att vi kan, oavsett vem vi är.
Jag vill att Du ska träna för att du tycker om dig själv. Inte för att du är missnöjd med din kropp.
Det finns många arenor att jobba med feministiska initiativ i, jag fokuserar på träning och hälsa. Träningsfeminism. Det är min arena. Vill du vara med där?
