Avgipsning – it is!
Idag kom äntligen dagen vi alla väntat på; Sixtens avgipsning.
Vi har haft fyra riktigt tuffa och krävande veckor. Gipsets närvaro har gjort Sixten gnällig och stundtals väldigt ledsen och mig hönsig och allmänt nervös och orolig för Sixtens välmående.
Efter mina drömmar där vi får besked om att läkarna måste krossa benet och gipsa om det för att det har läkt fel var jag nervös i går kväll, i natt och under morgonen. Hans är lugn som vanligt och försöker få mig att tänka positivt och påpekar att vi har världens bästa sjukvård här i Sverige.
Idag var processen såhär:
Avgipsning av undersköterska.
Röntgen av sjuksköterska.
Kontroll av röntgenbilderna och funktionsbedömning av benet av läkare.
Vi fick träffa klinikens överläkare, en äldre kvinna som gav ett riktigt professionellt intryck. Hon gjorde en noggrann kontroll av Sixtens ben och med hjälp av röntgenbilderna bedömde hon att frakturen läker jättefint. Benet behöver inte vara gipsat längre men det behövs fortfarande mer vävnad kring frakturen innan benet är helt läkt. Läkaren kunde räta ut benet till nästa rakt läge, det är bra. Hon var glad över att frakturen skedde så pass långt i från tillväxtzonen att det inte kommer att påverka benet i framtiden. Hon menade att vi hade tur. Det var skönt att höra.
Nu har vi några dagar framför oss då Sixten inte kan stå i gåstol eller belasta benet under längre stunder, men det är inget problem för oss. Han vill inte ens sätta ner foten i knäet på oss när vi ställer honom upp. Han har såklart förlorat mycket styrka, rörligheten är fortfarande begränsad och han har, som en tidigare läkare berättat, ett smärtminne i benet. Han vill skydda benet mot smärta och kommer att vara försiktig med belastningen. Vi kommer att låta honom vara det ett par dagar som sagt men sedan måste vi sträva efter att hjälpa honom att bygga upp balansen och modet för att kunna använda högerbenet igen.
Vi firade avgipsningen med en kebab i Hötorgshallen. Vi köpte med oss lite lösgodis hem, hyrde två filmer och kröp upp i soffan härhemma. Trots att det bara var eftermiddag drog vi täcket över oss avverkade både Luftslottet som sprängdes och Allt för min syster. Luftslottet som sprängdes missade vi när den gick på bio så det var kul att få trilogin Millennium fullbordad. Jag tycker dock att den andra filmen var bäst av de tre.
Allt för min syster såg vi mammor som barnvagnsbio i december och jag har varit mån om att Hans också skulle se filmen. Den är gripande, får en att tänka efter och omvärdera livet. Cameron Diaz är grym, flickorna spelar fenomenalt och jag rekommenderar verkligen filmen till de som gillar draman.
Vi har badat badkar ikväll för första gången på en månad och Sixten var överlycklig! Jag tror att bad är hans favoritsysselsättning i hård konkurrens med att dricka välling. Vi låg i badkaret i över en timme och lekte med alla badleksaker, skvätte vatten och busade. Det blir mycket bad i badkaret den kommande veckan, sedan ska Sixten och jag bada i poolen på Gran Canaria i en vecka. 9 dagar kvar till avresa idag. Jag räknar ner nu!
I morgon bitti ska jag vara tidigt på Sats i Sickla och jobba. Sedan åker jag hem för att hämta upp Hans och Sickan och så ska vi tre äta frukost på Hilton Slussen. Mysigt! I tisdags kändes det som söndag. I går var det måndag och idag är det fredag i min hjärna. Förvirrande… men imorgon är det fredag på riktigt och det är ju alltid speciellt.
I morgon kväll har min vän Anna bjudit hem oss tjejer. Hennes Lucas somnar ju i tid på kvällarna till skillnad från nattugglan Sixten. Sixten har en middagsdejt med sin pappa på den libanesiska restaurangen Underbar härnere på Drottninggatan. De har bokat ett bord för två.