Dag 3: Mitt finaste träningsminne

När jag filtrerar hjärnan efter fina träningsminnen får jag bara upp bilder av träningspass genomförda utomhus, i naturen. Jag kan inte påstå att jag har något fint träningsminne ifrån gymmet eller spinningcykeln som är värt att få utrymme under den här rubriken.
Det jag minns är otaliga “fina” som i “vackra” och njutningsfulla träningspass som jag upplevt i skogen löpandes, i längdskidspåret och från kanoten strax ovanför vattenytan. Jag minns särskilt påskveckan varje kanotår startade med som jag tillsammans med många andra unga kanotister tillbringade i en liten dansk stad. Vi bodde på ett pensionat precis vid stadens kanal och levde kanot dygnet runt hela veckan varje år.
Varje morgon sprang vi i soluppgången före frukost, några timmar senare genomförde vi dagens första träningspass i kanoten och på eftermiddagen dagens andra. Vinden bet ofta i kinderna men i lä värmde solen skönt. Armarna var tunga av mjölksyra, axlarna skrek efter vila men intervall efter intervall avverkades. Händerna hade ingen känsel från det iskalla vattnet, men det gjorde bara att blåsorna handflatorna får från ovanan av paddelskaftet gjorde mindre ont. Känslan av kroppsdelar som tinas upp i den heta duschen följt av energi i form av mat som springer rakt ut till musklerna och återhämtar cellerna är njutning. Kanske är mitt minne av träningspassen i själva verket ett minne av känslan träningspassen gav? Att det är inte synen eller hörsel som använts som insamlare av intryck till minnet utan snarare kroppen; musklerna, lederna, huden och hjärtat som minns smärtan och njutningen?
Det jag gillar med hårda träningspass är just kontrasterna mellan smärta och njutning. Ibland syns inte ens skillnaden. Ibland är just smärtan i träningen det som ger njutning. Och det jag vill komma fram till är att de träningspass som dröjer sig kvar i minnet är ofta de träningspass som gjort mest ont men också gett mest njutning. Det är de som är de fina träningsminnena.
Har du ett fint träningsminne att dela med dig av?