Det blir sällan som man tänkt sig

Den här eftermiddagen och kvällen blev så långt ifrån vad jag hade planerat och förväntat mig. På ett dåligt sätt.
Jag hade sett så mycket fram emot att hämta barnen, ligga på soffan och bara mysa fram till kvällen. Men när jag mötte Baxter i hallen på förskolan såg jag direkt att något var tokigt. Han började gråta när han mötte min blick och hans fröken kom och mötte mig. Hon berättade att Baxter har ont i nacken och inte kunde röra på huvudet åt vänster. Jag hade svårt att hålla mig för skratt eftersom hans kroppsspråk var så sjukt komiskt. Det var som att han spelade att han hade ont för att det var så överdrivet.
Jag ringde sjukvårdsrådgivningen direkt från förskolan som bad oss åka till närakuten på Astrid Lindgren och få nacken undersökt. In med båda barnen i bilen and off we go. Som tur var kunde barnens morfar möta upp oss och ta med Hans och Sixten hem så att de slapp hänga i väntrummet.
Efter två timmar fick vi träffa en toppenläkare som redan på vägen in i rummet sa att hon såg vad som var felet. Förutom lite rodnade trumhinnor så har Baxter fått en nackspärr. Vi skojade om att det kanske smittade från mig. 🙂
Alvedon, Ipren och vila är ordinerad så jag och barnen får vara hemma ett par dagar, i alla fall tisdag till att börja med.
Jag har aldrig hört talas om en 2-åring men nackspärr, eller trott att små barn kan få ont i nacken men det räcker med att de ligger knasigt på kudden, sover i drag eller spänner sig när de halkar för att musklerna ska reagera med att dra ihop sig.
Baxter är vid gott mod i alla fall, och även om det är lite synd om honom är det riktigt underhållande att se honom röra sig och flytta hela kroppen istället för att vrida huvudet. Bra med komik i tragik.

Kanske har Baxter ärvt sin mammas kassa nacke?! 🙂