Förlossningsberättelse
För en enda gångs skull är det inte Lovisa som skriver på Lofsan-bloggen, utan jag, Hans – den Lovisa brukar kalla Kärleken. Jag har nämligen lovat att skriva ett gästinlägg om hur det gick till då Lovisa och jag fick vår fina Sixten.
Sagt och gjort: här är Lovisas…
FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE
Det är omtumlande att föda barn, så därför skrev jag ned lite anteckningar på min iPhone då och då under förlossningen. De anteckningarna har jag skrivit samman till en liten berättelse till dig, så att du bättre ska minnas vad som egentligen hände när vi två blev tre. – När Räkan/Shrimpy blev Sixten.
Så här gick det till när du, min älskade Lovisa, födde lilla Sixten.
Söndag 2 aug
10.00
Du har sovit ca åta timmar utan att behöva gå upp. En bra natt!
Stockholm är soligt. Det är en klarblå himmel och det är varmt redan på morgonen.
Jag går upp och börjar fixa med frukosten. Du är som vanligt lite sen ur sängen och ligger kvar och drar dig…
10.30
När jag ropar på dig och säger att frukosten är klar kommer du gåendes ut mot köket, och då: – Vattnet går rätt ner på golvet i köket! Men det är inga stora mängder. Kanske bara ett par matskedar, men ändå! Vi snackar vattenavgång! 🙂
10-.30 -11.00
Vi avvaktar, äter en STOR frukost ute på vår fina balkong. Det är stilla och mysigt. Du njuter av en hotellfrukost hemma: Blåbärssmoothie, nybakade baguetter med marmelad och ost, gröt, ägg och vattenmelon.
11.00
Vatten nr 2 går. Nu är det större mängder än sist. Och det är ingen tvekan om
saken. Nu händer det grejer!
Slemproppen går också. Vi ser inget blod i den. Det tror vi är bra! 🙂
Du ringer SÖS och vi får en tid för undersökning kl 13.00.
11.00-12.30
Vi är kvar hemma och bidar vår tid. Vi låtsas som om det regnar, men jag vet att du, precis som jag, går och tänker samma sak: Är det NU det ska hända? Är det dags? Här har vi gått flera dagar över tiden och ändå blir vi överrumplade och känner oss inte så lite oförberedda. Konstigt!
Du duschar och vi plockar i ordning hemma. Viker tvätt, packar två
väskor. Tar med Risifrutti och annat. Har vi glömt något?
12.40-13.00
Bilfärd med vår Qashqai ”Norrland” upp till SÖS. Du gillar INTE fartguppen i Hammarby Sjöstad så värst mycket… ”Det känns som om det är sammandragningar, fast på nytt sätt”, säger du. Det känns långt ned. Något är definitivt på G, och du är glad.
13.00
Nu har vi tid på SÖS.
Barnmorskorna där tar CTG och blodryck på dig och allt är OK. Du mår utmärkt och kvittrar som om inget har hänt, även om det är något, annorlunda på G…
Personalen märker att babyns huvud inte är fixerat ännu, så klart… Han där inne har ju inte varit så sugen på det under graviditeten. En strid ström av barnmorskor passerar nu genom rummet, alla med uppdraget att klämma, känna, trycka, pressa och därefter lämna sin analys. Det känns verkligen inte så kul, varken för dig eller mig, och ont gör det! Huvudet är ruckbart först och sedan t o m lite MER rörligt efter en stund säger de = mysko!
Och precis därför får du stanna kvar på SÖS.
Du kissar, dricker vatten, äter din Risifrutti och är vid gott mod!
Du tänker på att andas rätt när det kommer onda skov, och du räknar andetagen jättebra. – Du är Duktig! – Allt Går jättebra!
14.00
Nu blir det helt klart riktiga värkar. Det tar fart nu!
16.00
Nu är det inget snack om saken, och du får byta rum och får besked om att hålla rygglägge en stund eftersom huvudet inte är fixerat, och man vill inte riskera att navelsträngen kommer i kläm nu när det skyddande vattnet ligger hemma på vårt köksgolv. Vi vet nu att vi inte kommer att bli hemskickade, utan kommer att få stanna kvar tills Räkan är ute. Jag går därför ned till bilen i garaget för att hämta stora väskan med dina Pripps Energy-flaskor, böcker, kameror, tidningar, godis och annat.
16.45
Barnmorskan kollar läget.
Du är 4 cm öppen!
Yes, det här går ju lätt som en plätt! Humöret är på topp. Är det så här lätt att föda barn? Du börjar få hybris…
17.00 -18.00
Nu har du regelbundna värkar och sitter på en blå, fin pilatesboll. Kul för dig att en del av ditt jobb finns med på förlossningen!
För att avleda tankarna från smärtan kommer du på att du kan studsa lätt på bollen under värkarna, samtidigt som du lutar armbågarna mot sängen. Du hoppar och gungar, hoppar och gungar. Det funkar, för du tycks tänka på annat. Tyvärr tycks också Shrimpy tänka på annat när du hoppar, för barnmorskan upptäcker att hans puls går ned ordentligt när du hoppar…
18.00
Nytt CTG.
Barnmorskan har lite svårt att få banden på magen på plats eftersom du absolut vill sitta kvar och hoppa på bollen hela tiden, och då är det svårt att fästa CTG:n. Du vinner, barnmorskan förlorar. Så klart. Efter en hel del trassel lyckas CTG-banden komma på plats, utan att du har behövt flytta dig en millimeter.
CTG-kurvan visar att babyn mår fint, men också att värkarna är något oregelbundna.
18.10
Matdags!
Sparrissoppa och knäckebröd! – Gott! 🙂
18.30
Dagens höjdpunkt, so far: Dags för dig att bajsa! Du gör det dessutom flera gånger i ett svep och tvingas ställa dig upp under processen flera gånger, då värkarna kommer. Då kör du tåhävningar, i avsaknad av boll. Det går bra det med…
Väl tillbaka i förlossningsrummet lyssnar vi på Mamma Mia. Allt känns jättebra och lite pirrigt. Än så länge är det inte så besvärligt att föda!
19.00
Barnmorskan gör en ny koll: Du är nu öppen 5 cm.
Värkarna har börjat bli kortare. De kommer i och för sig ofta och är starka.
Du har inga problem med smärtan, utan tacklar det hela skickligt med viljestyrka och pilatesboll…
19.15
Vi börjar använda ”Värktimer” på Mac:en, för att hålla koll på längd, frekvens och annat som barnmorskan vill veta. Det känns high tech att rigga upp en MacBook Air med uppkoppling mitt i alltihopa! Samtidigt sjunger Pierce Brosnan om kärlek.
20.15
Ny undersökning av barnmorskan, och du är FORTFARANDE öppen 5 cm.
Personalen börjar överväga värkstimulerande dropp för att få bättre snurr på maskineriet. De ser inte riktigt att värkarna gör någon nytta och de har dessutom problem att registrera värkarna och barnets puls med CTG:n. Alla vet varför men ingen säger något: Det är bollstudsandet som är boven i dramat. Födande kvinnor ska hålla sig lugna enligt manualen…
Man löser problemet genom att man sätter en liten elektrod på barnets huvud och fäster en tråd på ditt ben. Coolt med sladd ut mellan benen? Not.
20.40
Nu är det tufft för dig. “Jag vet inte om jag pallar med mer smärta”, säger du.
Du säger att du behöver lustgas och börjar också med det.
Du sitter målmedvetet och med en oändlig envishet kvar på bollen, lutad mot sängen.
Eftersom du inte fick studsa på bollen roterar du numera höfterna under värkarna. Magdans-stil! Eller är det pilates-rumba?
21.00
Dagpersonalen går hem och kvällsskiftet går på. Man avvaktar med det värkstimulerande droppet.
Nu har du regelbundna värkar. Lustgasen funkar fint och gör dig glad! och lite glad i hatten.
Du säger: “Nu vill jag ha mer musik hörrö! Fast på högre volym! Jag vill ha party!”
Det blir först Hip Hop men se, det föll dig inte i smaken. 🙂 Du ville ha Mamma Mia igen… Och det fick du såklart!
21.15
De tär svagare och kortare värkar nu ett tag.
Lustgasen gör dig dåsig. Kan det vara boven i dramat?
21.30
Du säger plötsligt, helt otippat: “Det känns som att gå på GT-disco i ettan på gymnasiet!
Precis så full känner jag mig!” 🙂
OK, då vet jag.
21.50
Du misströstar lite nu och säger surt:
“Jag kan sätta hela min veckopeng på att det inte går framåt, det gör inte tillräckligt ont. Jag är helt säker på det”
22.00
Du kissar fint i den stiliga plåthinken med plastpåse i som personalen ställt in. Det kommer lite blod, men det är ju inte så konstigt.
Sedan går du över till att stå mot sängen, eftersom du börjat få ont i ryggen av att sitta på bollen så länge.
22.20
Ny undersökning
Fortfarande 5 cm tyvärr, men huvudet är lägre och helt fixerat och är alldeles nere vid spinalis men är vänstervänt. Längre varv att för Shrimpy att rotera alltså.
Du tycker det är jätteobehagligt att få vaginal undersökning. Det smärtar!
Nu är värkarna starka igen och det gör duktigt ont.
Och du börjar få ge-upp-känslor.
23.00
Nu har du haft JÄTTEONT under värkarna i över en halvtimme.
Trots att du är den mest målmedvetna och uthålliga person jag känner, så håller du på att tappa medvetandet. Det är nästan outhärdligt för mig som älskar dig så mycket att behöva få se dig lida så mycket, utan att kunna göra någonting alls.
Jag tänker att du absolut kommer att behöva behöva mer smärtstillande än lustgas snart, för det här håller inte. Vi sätter upp ett delmål tillsammans med barnmorskan: Att du ska kämpa på en halvtimme till nästa vaginala undersökning, för att se om du kommit längre än 5 cm. Och du biter ihop och frågar mig sedan fyrtio gånger den närmsta halvtimmen hur lång tid det har gått…
23.15
Du står mot en sådan där gåstol som pensionärerna på Östermalm har när de är och handlar purjolök och kattmat på Fältöversten. Du har så ont att du knappt står ut.
Till slut viker sig benen på dig och jag måste hålla dig uppe, under armarna.
Vi bestämmer att något möste göras. Byta ställning verkar vettigt att prova till att börja med.
Men: Du kräks i samband med bytet från gåstol till saccosäck på säng. Och till råga på eländet får du givetvis en duktigt kraftig värk mitt under denna manöver, utan lustgas… Du kräks och skriker samtidigt. Det här är förlossningens värsta moment so far. Jag trycker på
larmknappen den enda gången under förlossningen.
23.30
Delmålet är nått: Ny vaginal undersökning. – Tyvärr är det beska beskedet att du bara är öppen 5 cm fortfarande och du misströstar… Du har solklar “all smärta förgäves-känsla”.
Nu tas beslut om att sätta en ryggmärgsbedövning/epidural.
Måndag 3 aug
00.05
Epidural sätts av en inkallad narkosläkare. Du får ett par värkar under det jobbet, och då stannar epidural-jobbet upp.
Du ligger nu på rygg, med epiduralens lilla smala plastslang fasttejpad längs med ryggraden. Till att börja med gillar du inte det men sedan slappnar du av otroligt mycket och somnar nästan. ”I love drugs!” står tatuerat över hela ditt ansikte…
00.25
Du sover i princip nu. Även barnets puls går ned.
Värkarna har avtagit rejält i styrka och frekvens.
Blodtryck tas. Allt är OK.
Det känns som om det bara är vi på hela förlossningsavdelningen. Det är helt tyst överallt, man ser aldrig någon i korridoren och personalen har all tid i världen för oss. Det
är nästan mysigt här, och du ser så fridfull ut där du ligger, och jag tänker att du hittills har varit imponerande duktig. Jag hoppas att den här vilan och det här lugnet ger dig nya krafter till senare, till utdrivningen.
00.50
Du vill inte ha värkstimulerande dropp ännu utan vill fortsätta softa och ladda. Och du är också orolig för om du verkligen kommer orka mer smärta?
En ny vaginal undersökning ger plötsligt goda nyheter! Massor har hänt! Du är öppen 8-9 cm! Och huvudet på Räkan har passerat det mesta av spine! Även barnmorskan är
lycklig! 🙂
Du är så trött så du knappt verkar ta till dig av de goda nyheterna…
Barnmorskan säger att hon känner inne i dig att du är vältränad. Du har starka muskler även i bäckenbotten, något som sannolikt bidragit till att Shrimpys huvud inte haft helt lätt att sjunka ned. “Det är inte alltid bra att vara vältränad, men när du ska krysta
kommer det vara bra!”, säger hon. 🙂
01.00
Du käkar en Mentos och sedan en knäckemacka med smör.
Du vill stänga av lustgasen som du ändå inte använt på ett bra tag nu.
Du fortsätter att vila.
Värkarna kommer regelbundet i bakgrunden hela tiden. Det ser jag på CTG:n. Men du är bedövad och tycks knappt märka dem.
01.10
Du trycker på epiduralknappen som ökar dosen av det smärtstillande och ber också om att de ska sätta igång det värkstimulerande droppet.
01.20
Barnmorskan på besök. Hon drar fortfarande på det här med det värkstimulerande. Bättre att allt går naturligt, och det blir mindre risk att du går sönder då.
Man avvaktar också med droppet eftersom du känner en ny slags värk som kommer mer uppifrån och driver nedåt, mot bäckenbotten, där ju Shrimpys huvud ju nu strax är. Du känner ännu inte att du vill pressa med värken, men barnmorskan tror att det är början på krystvärkar som du nu känner.
02.00
Fest på rummet! Blåbärssoppa! Mums! Tänka att något så simpelt kan uppfattas som rena lyxen!
Det är fortsatt stilla, skumtimmen, både inne hos oss och utanför. Ibland hör jag ambulanser som kommer och går från akutintaget, ut mot Ringvägen och vidare bort i södernatten. Därutanför går det vanliga livet vidare, som om inget har hänt. I vårt universum kretsar allt kring dig och din födsel. Men vi hör en stackars mamma skrika på håll en gång. Sedan ljudet av baby. Gulligt!
02.30
Ny vaginal undersökning, som tack vare bedövningen inte gör ont längre.
– Goda nyheter igen. Trots de stillsamma timmarna sedan bedövningen är du nu helt öppen! – “Du har MAX fyra timmar kvar, sannolikt kortare”, säger barnmorskan. 🙂
Barnmorskan kan känna huvudet fint och dessutom nästan helt säkert säga att han har näsan en kvarts varv till rätt läge. Vi hoppas alla att han ska vrida sig den korta vägen rätt och inte trekvartsvarvet. 🙂
02.35
“Nu roterar han!” säger du plötsligt.
Du tror att han vrider sig åt rätt håll dessutom, men är inte 100 % säker.
03.10
Fortfarande lugnt och fint. Allt är stilla. Man kan höra ett hårstrå falla. Du dricker då och då vatten ur sugrör.
Shrimpy har stadig och fin puls på ca 140.
Du käkar ett par Mentos till och utbrister nöjt “GOTT!”, och godisförbudet är ju slut nu…
Det kommer hela tiden värkar, men de känns inte så jättemycket pga bedövningen.
Dock: vissa värkar är kraftigare än de andra och du har svårt att inte trycka till på dem. Det är lite som att vara bajsnödig, säger du.
“Är du SÄKER på att det inte är bajs?”, frågar du mig…
Du gör ett halvhjärtat försök att få lavemang av barnmorskan. Hon gör inte vågen och det hela rinner ut i sanden. Frågan alltså.
03.30
Du kissar igen, men det kommer inte så mycket. Du är lite vimsig i plymen och behöver stöd för att komma upp och ned ur sängen.
Dessutom har du slangar och sladdar överallt… Dropp, CTG, elektrod, epidural. Du ser ut som någon i Matrix.
Tillbaka i sängen med fötterna uppe på saccosäcken börjar för-krystvärkarna kännas lite mer nu men du kan fortfarande ligga fint och bida din tid.
Shrimpys puls börjar bli oregelbunden.
03.50
Du provar att sitta lurad mot mig på en förslossningspall. Efter 30 minuter gör det FÖR ont, helt enkelt. Men nu börjar du “provkrysta” i alla fall. En ny typ av smärta du inte kan stå emot.
04.40
Nu börjar du få svårt att hantera smärtan, trots ryggmärgsbedövningen.
Du har ONT!!!
Från och med nu börjar det aktiva krystningsarbetet. Intensiva smärtor kommer i intervaller.
05.20 – 05.38
Sista skedet.
Nu har du så ont så att du upprepade gånger säger att det inte kommer att gå, att du håller på att tappa greppet. Men det gör du aldrig, trots att du skriker rakt ut. Det är lite läskigt, särskilt då vi blir lämnade ensamma bara du och jag mitt i all denna smärta.
En förlossningsläkare kommer in och bistår barnmorskan, hennes inropade kollega och en undersköterska, och efter några krystar konfererar personalen med varandra och föreslår dig att sugklocka nog behövs ändå. Precis det du varit så rädd för hela graviditeten… Men du svarar ungefär “gör vad som helst, bara ni får ut honom”…
(Du gör dock ett snyggt försök att förhandla fram ett snitt, men det säger de snällt att du bara kan ta och glömma så här sent i förlossningsarbetet.)
Personalen drar upp epidural-bedövningen på max, sätter en sugklocka och under några värkar är det den som gör susen. Shrimpy fastnar lite vid ditt blygdben på slutet och de överväger tyst mumlande sinsemellan att klippa, men då är det som om du plötsligt hör dem med en ultrahörsel, för alldeles då så krystar du så starkt, ilsket och fint att de bedömer att det inte behövs något klipp i alla fall… 🙂
Du kämpar på. Misströstar. Biter ihop. Skriker rakt ut i lustgasmasken. Tre andetag, kryst, ett andetag, kryst. Vila. Återhämtning. Ny krystvärk, ny andning, misströstan, osv. Du har nästan panik (eller ja, du HAR panik) och ropar att du inte kommer att klara av smärtan, att det inte går. Då säger barnmorskan till dig på skarpen att SKÄRPA dig, att du VISST klarar av detta. Och hon har rätt.
Du drar ett par grymma krystar och sedan är han ute! Så enkelt. Så svårt.
Blodet stänker två meter upp på väggen på andra sidan rummet. Och Sixten är ute.
Du är helt borta, och inte alls med på vad som händer i rummet. Och du hade ju redan sedan tidigt i graviditeten sagt att du ville att jag skulle ta ansvar för bebisen de första minutrarna. – Torka av, väga, mäta, osv. Jag klipper navelsträngen och… När jag lyfter upp honom hinner jag tänka ”Jesus vilka stora händer och fötter han har!!!” innan han kissar på mig. Tack för det! Samtidigt ligger du fortsatt helt utslagen.
Han skriker för dåligt säger dom, så jag och barnmorskan tar med honom till en värmebädd där han får en Alvedon upp i baken och då jävlar börjat han vråla. 🙂
Väl tillbaka hos dig börjar han suga jättefint.
I samband med detta krystar du ut moderkakan. De pressar ut blod genom att trycka hårt på din mage. Det ser hemskt ut. – Låt henne inte lida mer nu, snälla! Du får en sammandragande spruta. Tar smärtan aldrig slut? Det räcker med ont nu för min duktiga ängel.
Det är en solig, fantastisk sommardag och du har gjort ditt livs prestation! Vilken match det blev! Ditt deltagande i Åre Extreme Challenge förra året ter sig som en utflykt med förskolan Blåbäret vid en jämförelse.
Bebisen är en Sixten, det ser vi direkt. Han är helt perfekt, precis som du. Vilken kvinna du är!
Jag älskar dig, vackra, duktiga Lovisa!