Stockholm marathon 2014
Ibland spelar det ingen roll hur väl förberedd du är inför ett lopp. Det spelar ingen roll hur mycket du har tränat. Ibland sammanfaller en dålig dag med ett lopp, och det är inte mycket att göra åt.
Idag var en sådan dag. Ingenting klaffade. Allting var en kamp. Varje steg framåt var en lika stor utmaning som att bestiga ett berg. Kroppen gjorde ont. Kroppen ville inte. Huvudet strejkade. Tårarna rann.
Men jag fortsatte. Jag fortsatte sätta ena foten framför den andra. En fot i taget. I 42 kilometer. Med tårarna rinnandes nerför kinderna. Jag kräktes. Jag grät. Jag kräktes. Jag såg alla ni som hejade på oss. Jag njöt. Jag är så oerhört tacksam över att ni delade med er av er energi när jag inte hade någon egen. Jag gjorde mitt bästa.
Från 15 kilometer fram till mål hade jag min syster Agnes hand i min rygg. I 14 kilometer höll hon min hand och drog mig framåt. Jag har aldrig sett min syster i sådan stark form. Hennes superkrafter tog oss runt ett marathon. Tack vare Agnes gick jag i mål på mitt andra marathon. Jag sprang hela loppet, jämfört med förra året när jag gick stora delar. Jag gjorde mitt allra bästa.
Det räckte inte hela vägen fram till mitt mål. Men ibland får målet stå tillbaka för att en utmaning överhuvudtaget ska kunna genomföras. Jag gick i mål. Jag klarade det. 4.08. 6 minuter långsammare än förra året. Men min syster och jag står varandra närmare i kväll än vad vi gjorde igår. Och det är det viktigaste.
Nu ska vi äta middag tillsammans med våra vänner härhemma. Imorgon får jag distans till detta. Än en gång, jag vet inte hur jag ska kunna ge tillbaka till alla er som hejat och peppat oss idag. Ni får en särskild plats i himlen.