Det kanske löser sig ändå…
I samma takt som Sixten viftade på de små tårna inne i gipset började hans jämnåriga kompisar och de andra bloggbebisarna att krypa. I vårt hem kunde bebisen inte ligga själv på golvet utan att tröttna, på den tid det tar för mig att ta mig tillbaka till soffan från lekmattan.
Så en solig dag i mars, för exakt en vecka sedan idag faktiskt, plockades gipset bort och de viftande små tårna kom ut i luften och var nu pillbara för bebisen.
Sedan den soliga dagen, för exakt en vecka sedan, har jag sett en 15-åring framför mig. En 15-åring som ligger på golvet likt en uppochnervänd skalbagge som inte kan vända sig tillbaka och krypa vidare. Den 15-åringen är min Sixten. Min Sixten kommer att vara 15 år och inte kunna krypa. Att gå är inte ens att tänka på.
Men så idag, en solig dag i mars, tändes mitt hopp igen. Idag har Sixten börjat åla igen.
Det kanske löser sig ändå… Sixten kanske inte blir 15-åringen som inte ens kan krypa. Det kanske blir en hel karl av honom en vacker dag till och med.