Helsingborg marathon – alla känslor

Åh, jag har så svårt att samla mig och finna orden, ge mig ett par timmar till! Jag har precis sprungit ett helt marathon på 42,2 kilometer utan att behöva stanna för att vila, börja gå eller stretcha. 42,2 kilometer utan att gå. Jag har så mycket känslor inom mig som jag vill dela med mig av till er, så många tankar om hur viktigt och nyttigt det är att vara ärlig mot sig själv när man sätter upp mål.
 
 Mitt mål för Helsingborg var att för första gången springa ett marathon och faktiskt SPRINGA hela loppet. Jag har alltid behövt gå för att jag helt enkelt blivit för trött, varit tvungen att stanna för att stretcha onda knän och vader eller sträcka ut bålen där jag fått kramp i magmusklerna. Den här gången struntade jag i min prestation och de tidsmål jag satte var helt kopplade just till min förmåga att hålla mig löpandes. Jag har mitt stora gyllene mål på 3.59 men jag är inte beredd än så länge på att lida under ett lopp så jag skjuter det prestationsmålet framför mig. Min stora utmaning är att springa i en jämn fart, att motivera mig till att fortsätta tycka att det är roligt att springa och att hålla mig smärtfri.
 
 Idag lyckades jag på alla tre punkter!!!
 
 Jag har för första gången sprungit ett marathon utan att bli trött. Jag har för första gången sprungit ett marathon utan att ha fått ont någonstans. Jag har för första gången sprungit ett marathon och haft ett stort leende på läpparna från start till mål.
 
 Det är svårare för mig än att springa fort! Min tid visade sig bli någonstans kring 4.05-4.06. Helt fantastiskt!
 
 Alla fantastiska funktionärer, all publik och särskilt ni som hejade på mig längs hela banan och ni bloggläsare som peppat mig – stort tack för ert stöd, vilken draghjälp längs banan!
 
 Min stora tävlingsrapport kommer senare, först ska jag njuta och smälta den här känslan. Känslan av att vara i harmoni med min kropp. Det är den bästa känslan.