Minnen

Efter en helt fantastisk dag med så inspirerande människor så var det helt underbart att komma hem till Sixten och Baxter. Vi har knappt träffats sedan i fredag, bara en kortis i morse och jublet var högt när jag klev innanför dörren. MINA gräbs! Ikväll har jag jobbat med några artiklar som ska publiceras framöver. Bland annat om att gå upp i vikt under graviditeten. När jag bläddrade bland bilder på den externa hårddisken till artikeln var det som att det var 10 år sedan jag var gravid med Baxter trots att han inte ens har fyllt 2 år. Jag gick upp 12 kilo per barn under mina graviditeter, med Sixten från 60 till 72 och med Baxter från 52 till 64. Men det viktiga (hehe) för mig är i efterhand inte vikten utan hur stark jag kände mig på förlossningen. Framförallt med Baxter i magen. Jag kände mig oövervinnelig. Hans var i Barcelona när värkarna startade och hann inte hem så min syster Agnes var med när Baxter födde och fick klippa navelsträngen. När jag klarat att föda ett barn i princip helt själv så finns det ingenting i världen jag inte kan klara av. Så tänker jag. Varje dag.
 

Dagarna innan Baxter föddes såg jag ut så här. Detta var en lycklig period i mitt liv.