När katten är borta…
Sickan och jag är ju ensamma hemma i natt. Vi har en stor lägenhet. Just nu känns den alldeles FÖR stor.
Jag som vanligtvis däckar kring 11 om Hans nattar Sixten ligger helt ensam vaken i sängen. Sixten sover gott sedan en timme tillbaka men jag antar att han kommer att hinna vakna pigg innan jag somnat.
Imorgon bitti har jag både ställt mobilen på väckning och beställt telefonväckning av Hans. Sickan och jag har ju faktiskt ett jobb att sköta. Det går ju inte att bara hasa runt i mjukisbyxorna härhemma på dagarna längre. Nä, imorgon har jag några kunder inbokade på gymmet på förmiddagen. Sixten ska leka inne på MiniSats under tiden jag drar in försörjning till familjen.
Nä, skämt åsido, jag har varit sjukskriven sedan januari 2009 till Sixten föddes i augusti och jag har turen att få jobba med mitt största intresse; träning. Jag älskar mitt jobb och mina kunder, Sixten trivs jättebra inne på MiniSats så jag ser ingen anledning till att INTE spendera några timmar i veckan till att hjälpa andra finslipa en bra form eller komma tillbaka efter en graviditet. Jag är riktigt bra på det jag kan och jag ser till att andra får ta del av det. Så är det. Om det är någon som tycker att det är fel av mig som mamma så bryr jag mig ärligt talat inte. Såerebara!