Sicklaloppet 2011
Idag gick det första Sicklaloppet av stapeln. Med start mitt i köpkvarteret och sedan 10 km löpning längs Järla Sjö, runt Sicklasjön och genom Hammarby Sjöstad blev det en flack och snabb bana. Det var jättemycket folk längs banan som hejade och det var en så positiv och härlig stämning både bland publiken och oss som sprang loppet.
Jag kände mig lite tung i benen, både sviterna efter förra helgens Lidingö tjejlopp och lite träningsvärk i baksida lår störde under uppvärmningen. I starten rusar alla som om det vore ett 100meterslopp men jag försöker att inte dras med i för högt tempo. Istället strävade jag efter 3 jämna första kilometrar och sedan 3 lite snabbare runt Sicklasjön som alltid kommer att kännas som “min” bana. 2 km runt Sickla Udde i Sjöstaden kändes supersnabba på den torra bryggan. De sista 2 km upp genom Sicklas gamla industriområde kändes tunga jag långt utanför min bekvämlighetszon. Jag har sprungit och gått hundratals pass på denna bana genom åren och därför känns Sicklaloppet som tävling jättehäftigt. Min träningsbana blir ju tävlingsbana.
När jag pressar mig så hårt efter att kört 8km löpning får jag svårt att hålla i bäckenbotten men det är stor skillnad mot för några månader sedan och Baxter har ju inte fyllt 1 år än ens. Det är lite surt dock att jag är så sjukt stark i hela kroppen men med försvagad bäckenbotten som svagaste länk. Så blir det trots att man kniper som fasen om man bara 4 månader mellan graviditeterna och förlöses med sugklocka. Å andra sidan kan det räcka med bara en graviditet för att få besvär men tjejer vågar inte prata om det.
Jag har alltid som mål att springa milen på 45 minuter, på löpband har jag klarat det några gånger men jag tror inte att jag har lyckats med det utomhus. Efter kuperade Lidingö Tjejlopp i söndags där jag gick i mål på 46.28 kände jag att jag absolut hade kapacitet att komma under 45 minuter på denna flacka bana. Jag väljer alltid att berätta om mina mål för människor som frågar, det är ett sätt för mig att bibehålla motivationen under loppet när det är som jobbigast. Om jag har sagt till många människor vad jag vill uppnå blir det lättare att kämpa eftersom jag vet att jag har andra människor i ryggen som hoppas på mig. Ett knep jag gärna delar med mig av!
Jag och Hans peppar alltid varandra. Mycket av min motivation bygger på att jag vill att han ska vara stolt över mig. Han känner nog exakt likadant inför mig. Hans persade på milen idag, trots att han är så stor och muskulös kämpar han på långa distanser för att han tycker att det är roligt. Han klockade på 47.30 idag, I´m sooo proud!
Det var lite synd att det inte fanns några kilometermarkeringar längs banan, det brukar göra så att folk springer lite snabbare. Om man inte är van att springa lopp på tid kan det vara svårt att veta vilket tempo man ska hålla för att nå sitt mål men om man delar upp den totala tiden per kilometer är det lättare att veta vid varje kilometermarkering om man håller lagom tempo och varken går ut för lätt eller för hårt. Ytterligare ett knep!
När jag passerade vätskestationen vid 4 km klockade jag på strax under 17 minuter, helt perfekt tempo, knappt andfådd. En funktionär vid Sjöstan sa senare att det var 2,5 km kvar och jag insåg att mitt mål under 45 minuter var klart inom räckhåll. Jag pressade upp tempot och trots att det på ena axeln satt en liten figur som säger att det var för tungt i kroppen höll jag för öronen och fortsatte kämpa. Förr i tiden hade jag lyssnat på den rösten och sänkt tempot eller till och med börjat gå. Men att föda barn är banne mig det jobbigaste som finns. Klarar man det så är en mil på 45 min ingenting. Numera ger jag aldrig upp utan jag vet att hur trött jag än är är jag inte ens i närheten av min maximala kapacitet.
I målfållan stannade jag klockan på 44,30, personligt rekord med någon minut. Jag var så trött i benen, ryggen, magen och huvudet men riktigt nöjd. Jag nådde mitt mål, det kändes så avlägset för 11 månader sedan när Baxter var nyfödd men det gick! Jag hade stort stöd längs med banan av PT-kunder, kollegor, vänner och min mamma tillsammans med Sixten och Baxter. Utan hejarop och pepp längs banan hade det varit tungt, tack till er!!! Den officiella tidtagningen krånglade tydligen och mångas tider och placeringar stämmer inte. Min tid var rätt i alla fall men jag hade bara 11 tjejer framför mig, inte 13 som det står i resultatlistan.
Tom, Sixten och Baxter fick dela på kexchokladen som delades ut efter loppet.
Sixten festar på popcorn SF delade ut
Sicklaloppet var ett jättebra arrangemang av Järla Orientering, jag ser fram emot att få springa loppet nästa år igen. Jag hoppas att det blir ett utökat antal startplatser, banan har absolut kapacitet för många fler löpare. Eftersom det är en flack bana blir den snabb och nya personliga rekord kommer att skördas, det är jag övertygad om.
Efteråt åkte vi till Hemmakväll och köpte lördagsgodis, tog en sväng förbi våra nya kvarter på Söder dit vi flyttar om mindre än en månad och sedan köpte Hans oxfilé, kantareller och jordgubbar på Hötorget. Ikväll firar vi bra prestationer. 🙂
