Tankar kring graviditeten och barnmorskebesöket i vecka 31

Idag var det äntligen dags för ett nytt besök hos barnmorskan. Det känns som att det var evigheter sedan vi var där även om det var i början av juli. Fast då fick vi inte träffa “vår” barnmorska så det var faktiskt flera månader sedan vi sågs.
Vi bokade in alla besök som kvarstår fram till förlossningen. Jag bad om det eftersom jag tycker att det är lättare att se det stora målet (en bebis) om jag har små delmål (bm-besök) på vägen. Vi kommer att ses var tredje vecka nu fram till BF till skillnad från när jag var förstföderska, då sågs vi varannan vecka.
Vi tog de vanliga proverna och mätte magen.
Järnvärdet fortsätter att sjunka (108) och jag slarvar med järntillskott så skärpning på den punkten. Vi lyssnade på bebisens hjärtljud, fina jämna 130 slag i minuten och mitt blodtryck ser bra ut ur graviditetssynvinkel men är väldigt lågt (90/50), i kombination med ett lågt järnvärde så blir jag ofta yr men jag försöker att tänka på det när jag reser mig upp eller lyfter Sixten från golvet så att jag inte svimmar.
Jag har gått upp 7 kilo hittills, ungefär samma som med Sixten i samma vecka. Fast då hade vi semestern med “snälla, slappa, goda” vanor framför oss. Den här gången har jag vanlig föräldraledighet i september och oktober, med vardagsrutiner så äter jag mycket nyttigare och tränar mer. Jag tror att jag kommer att sluta på +10 kilo den här gången också. Men det sköna är att jag väger mindre den här gången, det var tungt med 69 kilo på mina 158 cm. 63 kilo känns mer lagom och hanterbart. Det är tillräckligt tungt som det är.
Magen (livmodern, SF-måttet) är ungefär samma som med Sixten i magen, lite mindre, 28 cm med 31 fullgångna veckor. Den största skillnaden tycker jag är magens form. Den är lägre den här gången, och spetsigare. Med Sixten var den högre, och med mer “hylla”. Det spelar egentligen ingen roll för min del, trångt är det oavsett. 🙂
Bebisen ligger med huvudet uppåt, men jag känner att det fortfarande finns mycket plats för honom att vända sig på så jag är inte orolig för att han kommer att ligga så när förlossningen väl sätter igång. Däremot hoppas jag att han fixerar sig i bäckenet innan förlossningen startar. Sixten låg uppe i magen och skvalpade, hela värkarbetet gick till att få honom att sjunka ner i bäckenet så livmodern orkade inte hela vägen när det väl var dags att krysta. Värkarna avtog och Sixten fick födas med hjälp av en sugklocka. I för sig slapp jag att spricka men det vore skönt om det inte avslutas med sugklocka och “lite akut” den här gången. Fast det viktigaste i slutändan är såklart att jag och bebisen mår bra.