Tävlingsrapport från Bydalens fjällmaraton

Min grymma kusin Jonatan innan starten. Fjället bakom honom ingår i dagens rutt. Rakt upp bara. Piece of cake.

Utsikten! Tröttheten! Ljuset!

400 meter stigning på 1500 meter sträcka.
Förlåt att det här blogginlägget har dröjt, men jag har haft ett par dygn helt off med huvudet väldigt ur form efter Bydalen-loppet. Det är många som hört av sig och vill veta hur loppet var och hur det gick för oss!
Jag hade gärna velat kunna berätta för er om hur roligt det var att springa Bydalens Fjällmaraton, hur fantastiskt loppet var och hur mycket jag njöt – men faktum är att jag är helt chockad. Jag är chockad över hur jobbigt det var, hur brant det var uppför och utför, hur ont det gjorde ibland, hur varmt det blev osv, osv, osv. Jag älskar att fokusera på varje människas potential, att se styrka hos varje person och jag tror att det är väldigt många som klarar att ta sig runt ett marathon om man bara släpper fokus på tider och prestation. I det här fallet måste jag vika mig och säga att i princip ingen jag känner skulle klara hela loppet på samma dag. Jag kan knappt med ord beskriva hur tuff banan var och påverkad jag blev!
Jag fick startplatsen till den här tävlingen av min syster Agnes i 30-årspresent. Jag hade annars aldrig kommit på tanken att åka upp till Bydalen överhuvdtaget. Jag hade i förväg förberett mig på en tuff bana men trodde att den skulle kännas hanterbar om vi bara höll nere farten. I själva verket var stigningarna uppför bergen så jobbiga att jag fick susningar i öronen, jag började svaja i stegen så att jag fick luta mig framåt för att inte falla bakåt nerför slänten men trots det kunde Agnes och jag ändå hela tiden hålla oss i rörelse framåt. Många runt om oss stannade för att hämta andan, sitta ner eller helt enkelt lägga sig ner för att återfå kontrollen över kroppen.
Vi delade mentalt upp loppet i de sex toppar som man “bestiger” men eftersom utförslöporna var så branta och ibland jordiga, med rullsten eller helt enkelt så pass kuperade att vi fick hålla i ett rep för att ta oss ner så kunde vi inte riktigt njuta av att ha en återhämtningssträcka framför oss. Det bästa med att träna i t ex Hammarbybacken är ju att få släppa på riktigt snabbt utför tycker jag!
Min syster Agnes, min kusin Jonatan och jag skulle springa loppet tillsammans, som en pakt. Men redan efter ett par kilometer beordrade jag Jonatan, som var i fantastiskt fin form, att släppa oss och fortsätta i sitt eget högre tempo. Jag är så stolt och imponerad av honom som började träna bara för något år sedan och nu springer både marathon, Lidingölopp och Halvmarathon både glädjefyllt och på fina tider. Jonatan gick i mål på strax över 8 timmar på detta lopp, nästan 1,5 timme före Agnes och mig!
Om jag ska sammanfatta på något sätt hur dagen var så är nog detta ett lämpligt format:
Dagens…
Smärta:
6 km håll under revbenen vid mellan kilometer 10 och 16.
Glädje:
att passera 43 kilometer-skylten (för andra gången eftersom den sträckan också passeras vid 24 km).
Godaste:
Coca-Cola, chips och chokladbollar vid sista stationen efter 40 km, längst ut vid Falkfångarfjället.
Irritationsmoment:
Ett ömmande knä från 28 kilometer fram till mål.
Kombo:
Sportdryck och Resorb i samma flaska.
Mest underskattade träning:
1000 utfall per dag inför loppet hade suttit fint.
Utsikt:
Över 15 mil mot tex Åreskutan
Hjälpmedel:
Stavar. Jag hade kunnat bli miljonär på att sälja dom ute på fjället efter 40 km.
Skavsår:
Spännet på sportbehån i ryggen.
Mest nödvändiga:
Servetter. Hade gärna önskat mig några buskar uppe på fjället också. 🙂
Motivation:
Min syster Agnes sällskap. Tillsammans med henne tvekar jag aldrig på min kapacitet.
Påminnelse:
Agnes började springa för några år sedan och sprang sitt första Tjejmilen på 65 minuter.
Överflöd:
Vätska. Hur mycket jag än drack var jag hela tiden törstig.
Prova-på:
Hur det antagligen känns att ha astma, att inte få tillräckligt med syre till lungorna.
Rädsla:
Att tappa humöret.
Självklarhet:
Tron på att klara reptiden på 6 timmar vid 30 kilometer. Vi hade 30 minuters marginal.
Mantra:
Det är nyttigt att träna på att inte kunna vinna.
Lärdom:
Så här jobbigt tycker andra människor att 5 eller 10 kilometer är att springa.
Roligaste:
Självutnämningen till “ånglok” när magen pajar men man ändå fortsätter ligga längst fram och dra.
Förvirring:
Att tappa räkningen på antalet toppar vi bestigit.
Beräkning:
Hur lång tid tar 50 kilometer fjällmaraton att springa? Svar: Man orkar inte springa.
Överraskning:
Ett sånt litet glädjemoment som att inte behöva knyta om skorna en enda gång!
Glädje:
Att ha sin starkaste känsla under hela dagen efter 5 timmars löpning. När andra vacklade kunde Agnes och jag jacka upp vårt ånglok och faktiskt springa.
Rekommendation:
Detta är inte lämpligt för nybörjare.
Fundering:
Ingår olycksfall i min hemförsäkring?
Längtan:
Hans i målområdet!
Jämförelse:
Värre än att föda barn.
Underskattning: GPSen i klockan som tyckte att vi hade sprungit 26 kilometer när vi gick i mål efter 50 km.
Craving: Chips med dip. Dip med chips.
Spådom: Inte en gång till.

Stort tack alla ni som alltid hejar på mig, ni som får mig att se träning ur ett annat perspektiv, ni som får mig att vilja prova nya saker. Ni gör mitt liv spännande, utmanande och lärorikt!