Akuten, Ortopeden och ännu ett nytt gips

Igår var Sixten och jag ensamma hemma hela kvällen. Sixten låg kortare stunder på golvet men gnällde till slut så mycket att jag fick lyfta upp honom i soffan. Han mojnade och mojnade och till slut var det enda som dög att ligga på mig. Som tur var var det mycket bra TV så jag kunde ligga stilla och låta Sixten sova.

När Hans kom hem vid 21 hade Sixten sovit klart och hjälpt mig lite i köket med att laga middag. Sixten har blivit väldigt pappig den här veckan och lyser upp som en sol så fort pappa kommer i synfältet. Hos mig gnäller han mest eller är allmänt missnöjd. Han åt middag med oss och var vid ganska god vigör tycker jag.
Vi båda somnade kring 23, utan knarr, men sedan spårade allt. Sixten sov tio minuter, började gråta, somnade om, sov i tio minuter, grät, somnade om o.s.v. Hans gjorde ett jättejobb fram till 03 i morse och fixade och donade så att Sixten skulle bli nöjd, men han sov aldrig längre än 10 minuter på raken. Kring 03 gav vi upp; vi gav mer smärtlindring och gjorde ett helhjärtat försök till att få honom att somna på riktigt.
Kring 04 bestämde jag mig för att ta hand om Sixten helt själv eftersom Hans skulle gå upp två timmar senare. Jag bad honom lägga sig på soffan så att jag skulle slippa känna mig stressad över att Sixten skriker och gråter. Jag gick runt och runt i sovrummet med Sixten i famnen. För att kunna hålla mig vaken bestämde jag mig för att räkna till 100. Om han inte slutat gråta då tänkte jag ringa till akuten. Jag kom till 100 och Sixten grät fortfarande. Jag räknade en gång till, någon gång där tystnade han och låg i famnen och tittade med stora ögon. När jag nådde 100 andra gången smög jag försiktigt upp i sängen och byggde upp en tron där jag kunde sitta med honom liggandes på magen. Sixten började gråta igen och jag började tappa modet. Jag startade en tredje räkning men någonstans på väg upp mot 100 somnade först Sixten och sedan jag. Då var klockan runt 05.30. Klockan 07 vaknade jag av att Sixten grät igen, jag flyttade honom någon centimeter och han somnade om. En timme senare vaknade han igen, gråtandes. Då bestämde jag mig för att gå upp.
Om Sixten hade sovit hela morgonen och förmiddagen, alltså gottgjort den sömn han missat under natten, hade jag nog varit mer avvaktande men eftersom han knappt sovit någonting trots att han uppenbart var jättetrött bestämde jag mig för att ringa tillbaka till ortopeden som vi besökte igår.
Jag berättade om gårdagen och hur ledsen Sixten blivit när de bytte gipset. Jag tycker i efterhand att det var extremt obehagligt att se min son gråta så hårt att det börjar rinna blod ur näsan. När sköterskan fått höra om natten och jag berättat att gipset glidit ner 3-4 cm sedan vi lämnade sjukhuset igår rekommenderade hon mig att åka in till akuten.

Sixtens morfar hämtade oss och var med hela förmiddagen. Vi hann knappt sätta oss i väntrummet innan vi fick komma till ett eget rum.

Sixten var nog ganska trött men höll humöret uppe och utforskade spännande grejer.



En läkare kom efter bara en stund för att undersöka Sixten. Han höll med om att gipset satt för långt ner i förhållande till frakturens position och bad om att få återkomma efter att ha konsulterat sina kollegor på ortopeden. Han kom tillbaka efter en stund tillsammans med två sköterskor. De kände och klämde och kom fram till att det är nödvändigt att byta ut gipset. Han sa till en av sköterskorna att röntgenbilderna igår visat på “en förvärrad frakturposition”. Detta fick inte jag veta igår men Hans berättade idag att han redan förstått det utifrån gårdagens handlande där man väljer att utsätta en 6-månadersbebis för det stora ingreppet att bli omgipsad. Än en gång bad läkaren att få återkomma efter att ha rådgjort med kollegor. När han kom tillbaka sista gången får vi beskedet att vi ska åka upp till ortopedmottagningen för att akuten har inte möjlighet att genomföra den typen av gipsning som Sixten behöver. Det nya gipset han fick igår sitter inte tillräckligt bra för att ge stöd och därför har han ont. Dessutom kan det förvärra skadan ytterligare.
Med gårdagens hemska minnesbild av Sixtens smärta står jag på mig om att han ska få mer smärtlindring denna gång. Jag var övertygad om att en likadan upplevelse kommer han inte att klara av om det gör lika ont. Läkaren bad då sköterskan att embla armvecken och lilla handen. Det är en bedövande salva som läggs på under en plastfilm så att det ska gå lättare att sätta nålar en stund senare. Sixten skulle då få morfin under omgipsningen.
När vi gick igenom akutens väntrum för att komma till hissarna var väntrummet än en gång fullt, till skillnad från när vi kom då det i princip var tomt. Tajming! När vi kom upp till ortopeden var även det väntrummet fullt. Jag gick rakt igenom och högg tag i närmaste scrubsklädda människa och presenterade Sixten. Hon visste direkt vad det rörde sig om. Vi fick gå in i gipsrummet och träffa en läkare direkt. Sixten hade vi det här laget somnat, redan på akuten faktiskt och fortsatte sova när vi gav mer smärtlindring i rumpan. Läkaren berättade att hon ville prova att byta gipset utan morfin men att allt var förberett OM det behövs. Jag accepterade det.


Till skillnad från igår höll Sixten humöret upp genom hela proceduren! Han pratade, log och var allmänt nöjd trots att hans brytna ben låg helt blottat i läkarens hand.


Det nya gipset är av plast. Det är mycket lättare viktmässigt och bör sitta bättre på det lilla benet.

När vi var halvvägs in i gipsningen kom äntligen Hans och Sixten sken upp som en sol.
-Pappa!

Eftersom Sixten inte verkade ha så ont under själva omgipsningen beslutade läkaren för att ställa in den bokade röntgen som skulle ha gjorts när gipset var på plats för att se så att inte frakturen förvärrats av behandlingen. Om frakturen förvärrats skulle Sixten ha reagerat starkare på britsen idag.
Jag har fått mig en riktig törn i humöret av denna vecka men försöker hålla skenet uppe, framförallt för Sixtens skull. Han är som sagt väldigt pappig. Det är Hans famn som är bäst, där är man trygg. Det känns bra för min del. Jag tror att det skulle kännas värre om han inte kunde lämna min famn och var jättemammig.
Jag är beredd på att vi har en tuff natt framför oss. Vi har fått direktnumret till vårdavdelningen på ortopeden dit vi kan ringa dygnet runt och läkaren såg att att vi hellre åker in för tidigt än för sent om Sixten visar tecken på att bli dålig smärtmässigt igen. Så länge kämpar vi med smärtlindring i rumpan; förebyggande igen. Vi hade ett bakslag där Sixten i princip var lika dålig som i lördags men nu hoppas jag att det har vänt och att benet kommer att läka bättre.