Återbesök=Nytt gips

Jag tycker om att vara ute i god tid och jag hatar att stressa. Därför köpte jag med mig en sushi på S:t Eriksplan som jag hann äta på sjukhuset innan Sixten vaknade. Vi anmälde oss på röntgenavdelningen nästan 40 minuter för tidigt men det var skönt att varva ner en stund innan Sixten vaknade. Vi blev inkallade tidigare än väntat, skönt!

Idag fick vi röntgenrummet bredvid det vi besökte i lördags.


Till skillnad från förra röntgentillfället var Sixten lugn och nyfiken och allt gick smidigt. Han sparade på tårarna till senare.

Vi blev sedan nerskickade till ortopeden för att få ett läkarutlåtande. Eftersom vi fick komma in på röntgen tidigare och träffa en läkare senare än bokat fick vi vänta två timmar i väntrummet. Sixten var imponerande och höll humöret uppe!

När vi äntligen blev inkallade fick vi vänta i ett eget rum ytterligare en stund. Men vi kunde fördriva tiden.




Efter en stund blev Sixten gnällig, han är nog mest trött men kommer inte till ro med smärtan och gipset så han fick en tablett och då sover man gott!

Läkaren kom in på rummet medan Sixten fortsatte sova så hon och jag kunde prata i lugn och ro. Jag blir fortfarande skärrad när jag pratar om vad som har hänt och kunde inte hålla tillbaka tårarna när vi gick igenom händelseförloppet.
Jag hade hoppats på och var säker över att allt skulle se bra ut på röntgenbilderna. Jag hade inte ens övervägt att det skulle vara några problem. Jag tror att det var därför jag blev väldigt nedstämd av att få veta att Sixtens gips behövdes bytas ut. Läkaren sa att så här små barns benbrott läker bra och att de aldrig får några men senare i livet. Däremot så kommer benet att läka ännu bättre om det gipsas om, i rakare läge denna gång och med gips hela vägen runt. Vårt första besked i lördags var att Sixten skulle vara smärtfri inom 4 dagar och att gipset skulle tas bort efter 14 dagar. Dagens budskap var annorlunda: vi ska fortsätta med smärtlindring, men behöver inte göra det i förebyggande syfte utan när han blir gnällig. Det tyngsta beskedet var att gipset ska sitta i fyra veckor från och med i lördags. Det kommer att påverka Sixtens motoriska utveckling men han kommer att komma i kapp. Det viktiga är att vi fortsätter stimulera honom med leksaker och låter honom ligga och sitta själv på golvet så att han fortsätter kämpa, vara nyfiken och utforskande.
Vi blev flyttade in i gipsrummet och två sköterskor tog över från läkaren.
Sköterskan klippte bort det gamla bandaget och öppnade försiktigt gipsskenan. Det var som att öppna dörren till helvetet. Sixten bröt ihop, lika illa, vettskrämd, förskräckt och ledsen som i lördags. Eftersom Hans inte var med skärpte jag till mig för att visa Sixten att allt var okej. Jag pratade lugnt, pussade på pannan och sjöng. Sixten var helt knäckt, han grät så hårt att han började blöda näsblod. Det var en mindre angenäm upplevelse att bevittna som mamma.





Sixten var nöjd över att få ett gips som alla kompisar kan skriva hälsningar på. Det är coolt, tycker Sixten.

Först tänkte jag ta bussen hem men efter den här pärsen behövde jag gå en bit och andas ordentligt. Vi gick till Odenplan och tog en sväng på Hemköp för att köpa middag. Sedan korsade jag vägen och gick in och köpte varsin Drömsemla på 7/11.
Sedan vi kom hem vid 16 har vi legat på soffan och lekt på golvet. Hans var hemma 5 minuter och fikade semla, den var såå god! Mycket saftigare och godare än vanliga semlor. Rekommenderas starkt! Vi ska vara ensamma hemma ikväll men när Hans kommer hem vid nio ska jag bjuda på tomatsoppa och pannkakor.